Om en kvart för 25 år sedan föddes min äldste son Victor.
Blek, samlad och SÅ vacker och kom han till världen med ett litet vekt pip.
Inte förstod jag då att han höll på att gå under av blodbrist och därför inte var så där rödmosig och skrikig som vanliga bebisar brukar vara.
Han togs omedelbart ifrån mig och placerades i en kuvös. Det kändes tomt på något sätt.
Men nu blir han som sagt 25, och jag kan bara inte fatta att det gått så många år sedan den där snöiga natten.
Sitt ynkliga första pip har han kompenserat för länge sedan genom att oftast stå
på en scen med en mikrofon i näven och rappa sina texter med en volym som ingen kan undvika.
Men vacker är han alltjämt, sonen.
