Det är som om jag alltid går omkring med någon liten stygg inkräktare i kroppen.
Den tynger min panna som en sten, den värker i min korsrygg, den har sugit i sig
min energi och lust, och den får mig att nicka till i tid och otid.
Igår under den bombastiska konserten med Gustavo Dudamel och 15 000 pers
i orkestern( kändes det som).
Under den vildsinta ljudnivån av Strawinskis Våroffer- så somnade jag.
När vi kom hem och jag satt i soffan med en kopp te, somnade jag så hela
innehållet i koppen rann ut över soffan.
Orolig? Ja, lite.
Men kanske blir det bättre i Spanien- tror ni inte det?
Självklart ordnar sig allt i Spanien- hälsan, lusten, figuren och konditionen.
Så måste man tro- det blir bättre någon annan stans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar